När våren nalkas uppdagas också att en stor del av kläderna man inte använt under vintern behöver en del översyn för att kunna användas ett tag till.
Så hände igårkväll när jag plötsligt kunde konstatera att jag var helt utan byxor att ta på mig. Inte helt utan i och för sig, men helt utan hela och/eller rena byxor som kunde duga att ha på jobbet. Hemma är ju inte så noga om det råkar vara ett och annat hål eller någon oborttvättbar fläck.
Så det var bara att ta tjuren vid hornen och plocka fram sysmaskinen, som nog sett sina bästa dagar. Den har varit trogen och fått slita en hel del under de drygt 20 åren den bott tillsammans med mig. Den har sytt både läder, päls och siden, sammet, trasa, lump.
Men något par jeans ska den i alla fall klara av att lappa åt mig och kanske till och med klara av att sy i något blixtlås och någon fåll nu och då. Så jag släpade fram den och satte igång, dock med en tanke i bakhuvudet att allt nog inte stod riktigt till med den.
Till att börja med var det OK. Efter litet trixande fick jag till rätt stygn, för det är ju ett tag sedan sist och inte helt enkelt att komma ihåg hur de olika reglagen ska ställas in för att ge rätt resultat. Lagandet tog sakta men säkert fart och det kändes riktigt roligt.
Det roliga tog slut när det var dags att backa. Eller rättare sagt när det var dags att fortsätta "köra framåt". Det visade sig att maskinen fastnat i backläget. Det spelade ingen roll hur mycket jag tryckte och knappade så låg backen kvar. Det var allstå det som var felet. Backläget hade en tendens att ligga kvar. Hur jag fått tillbaka driften framåt förra gången hade jag inget minne av.
Så där satt jag med en symaskin som bara kunde köra åt ett håll, och dessutom åt fel håll. Problemet löste jag genom att tvinga tyget åt motsatt håll ändå även om det innebar att maskinen och jag inte var riktigt överens och med risk för att nålen skulle ta stryk. Till slut var lagningen klar och morgondagen räddad. Samtidigt bestämde sig maskinen för att det nog var bäst att köra på åt rätt håll. Det var så lagom då.
Så satt jag där och tänkte på vad jag egentligen skulle vilja ha för sysmaskin och jag vet precis vad jag vill ha:
Jag vill ha en maskin som jag bara kan visa upp vad det är jag tänkt sy och som jag kan säga till "se här maskin, det här blixtlåset behöver bytas. Är du snäll och fixar det åt mig." Eller "se här så fula hål det är på den här vinterjackan, och Anna som behöver den i morgon. Kan du fixa, snälla". "Kan du ta och fålla upp de här gardinerna också på samma gång".
Nej, skämt åsido:
Vad jag skulle vilja ha är en maskin som kunde laga hål i jeans utan att man ska slita sig fördärvad med att försöka få byxbenet runt maskinen eller sy i tunt, tunt tyg som far över hela arbetsbordet. Nu är det inte så att jag inte tycker om att sy, men jag skulle vilja slippa de där knepiga momenten.
Nu finns ju kanske inte denna, min drömmaskin, i alla fall inte den som förstår vad jag vill och gör det utan min medverkan, så jag får fortsätta kämpa på med min trotjänare. Fast jag behöver nog se till att någon tar sig en titt i maskineriet, så jag slipper viljornas kamp i fortsättningen.
Vilken tur att jag tackade nej till att komma till parken vid Forum för att ta emot bordsflaggan!
