Jag och skidor (återanvänder gammalt inlägg)

NU släpper visst det värsta av kylan för några dagar och egentligen skulle man väl söka fram skidor och lämpliga kläder MEN:

Skidor och jag är något som inte går ihop speciellt bra. Som en person i en krönika skrev är också jag en i skaran av dem får två vänsterfötter så snart skidor är inblandade.

Det började redan den vintern jag fick mina första skidor. Jag har själv inga klara minnen av det men jag var hos min faster och farbror. "Hi hur jag hidar!" ropade jag glatt åt min kusin och alla andra som tittade. Ögonblicket efter det låg jag i en hög av armar, ben och skidor - och så har det i princip fortsatt.

Visst äger jag till och med ett par slalomskidor och tillhörande stavar. Dessa har använts en gång. I barnbacken gick det jättebra med hyrda grejer och jag blev biten. Inte ens det faktum att liften inte riktigt tyckte om att släpa en vuxen upp för den lilla sluttningen kunde ta ifrån mig känslan. Jag blev så förtjust att jag beslöt mig för att köpa egna grejer, om än begagnade.

Tyvärr försvann den känslan när jag sedan skulle åka i den riktiga backen. Bara att ta sig upp i gaffelliften var en prövning i sig. Folk i olika storlekar svischade förbi mig. Backen kändes otroligt brant. Pjäxorna kändes inte bra. Allt var fel och jag gav upp, plockade av mig skidorna och zick-zackade mig ner gående med skidorna på axeln. Många tillrop, de flesta retsamma men också smått elaka fick jag - detta gjorde mig inte heller mer vänligt inställd till sporten.

Det mest otroliga tycker jag är att jag i min ägo har en silversked med graveringen II:a pris SIF. En skidtävling har jag deltagit i uppe på Sportkila och vunnit andra pris. Det låter jättefint tills man börjar titta på deltagarlistan...