Svartvinbärsvånda

Samlaren i mig har övervunnit latmasken och jag har kommit mig för att plocka den första hinken av trädgårdens svarta guld. Det var inte helt utan bekymmer och besvär, som jag åstadkom detta under gårdagen.

Kvistarna är, som vanligt måste jag tillägga, fulla av bär som uppnått olika mognadsstadier. Buskarna å sin sida är fulla av brännäslor. Detta gör att det krävs mycket tålamod och en hel del skicklighet av plockaren för att kunna nå de åtråvärda bären i rätt mognadsstadium.

Ibland går det inte riktigt enligt plan och beräkningar, utan nässlorna vinner - med hjälp av diverse fula trick. Förutom nässlorna finns också en hel del rallarrosor bland växtligheten, och nässlorna använder dessa för att lurpassa på plockaren.

Alltså har jag nu en hink bär plockade, men jag har också armar och ben fulla av sveda och direkta blåsor från nässlornas påhopp. Vilken tur att jag var ensam, så ingen behövde få höra hur jag svor och förbannade både buskarna och nässlorna medan jag plockade.

Men skam den som ger sig. Det finns minst en hink till att skörda även om bären ännu inte är helt mogna, så skam den som ger sig. Om ett par dagar ska jag ge mig in i striden igen. Denna gång kanske utrustade, inte bara med höga gummistövlar, utan också med regnkläder.

Varför inte denna utrustning igår? Det hade varit olidligt varmt i en sådan mundering. Det gick inte ens att ha tunn jacka på sig då solen obönhörligt gassade från klarblå himme. Gummistövlarna kändes som en pina, men var livsnödvändiga då det även vissa år funnits getingbon bland buskarna.

Vad hände med bären? Min första tanke var att hämta upp saftmajan och sätta igång saftningen med en gång. Sedan bestämde jag mig för att avvakta tills ytterligare bär var ihopsamlade. Så nu ligger de i frysen istället. Det är inte helt fel heller att ha alldeles nykokt saft under hela vintern.