Vinterdikt

TOMTEN



av Viktor Rydberg (1828-1895)                  
________________________________________

Midvinternattens köld är hård,



stjärnorna gnistra och glimma


Alla sova i enslig gård


djupt under midnattstimma


Månen vandrar sin tysta ban,


snön lyser vit på fur och gran,


snön lyser vit på taken


Endast tomten är vaken


Står där så grå vid ladugårdsdörr,


grå mot den vita driva,


tittar, som många vintrar förr,


upp emot månens skiva


Tittar mot skogen, där gran och fur


drar kring gården sin dunkla mur


grubblar, fast ej det lär båta,


över en underlig gåta


För sin hand genom skägg och hår,


skakar huvud och hätta ---


»nej, den gåtan är alltför svår,


nej, jag gissar ej detta» ---


slår, som han plägar, inom kort


slika spörjande tankar bort,


går att ordna och pyssla,


går att sköta sin syssla.


Går till visthus och redskapshus,


känner på alla låsen ---


korna drömma vid månens ljus


sommardrömmar i båsen;


glömsk av sele och pisk och töm


Pålle i stallet har ock en dröm:


krubban han lutar över


fylls av doftande klöver; ---


Går till stängslet för lamm och får,


ser, hur de sova där inne;


går till hönsen, där tuppen står


stolt på sin högsta pinne;


Karo i hundbots halm mår gott,


vaknar och viftar svansen smått,


Karo sin tomte känner,


de äro gode vänner.


Tomten smyger sig sist att se


husbondfolket det kära,


länge och väl han märkt, att de


hålla hans flit i ära;


barnens kammar han sen på tå


nalkas att se de söta små,


ingen må det förtycka:


det är hans största lycka.


Så har han sett dem, far och son,


ren genom många leder


slumra som barn; men varifrån


kommo de väl hit neder?


Släkte följde på släkte snart,


blomstrade, åldrades, gick --- men vart?


Gåtan, som icke låter


gissa sig, kom så åter!


Tomten vandrar till ladans loft:


där har han bo och fäste


högt på skullen i höets doft,


nära vid svalans näste;


nu är väl svalans boning tom,


men till våren med blad och blom


kommer hon nog tillbaka,


följd av sin näpna maka.


Då har hon alltid att kvittra om


månget ett färdeminne,


intet likväl om gåtan, som


rör sig i tomtens sinne.


Genom en springa i ladans vägg


lyser månen på gubbens skägg,


strimman på skägget blänker,


tomten grubblar och tänker.


Tyst är skogen och nejden all,


livet där ute är fruset,


blott från fjärran av forsens fall


höres helt sakta bruset.


Tomten lyssnar och, halvt i dröm,


tycker sig höra tidens ström,


undrar, varthän den skall fara,


undrar, var källan må vara.


Midvinternattens köld är hård,


stjärnorna gnistra och glimma.


Alla sova i enslig gård


gott intill morgontimma.


Månen sänker sin tysta ban,


snön lyser vit på fur och gran,


snön lyser vit på taken.


Endast tomten är vaken.