Om mig

Mitt foto
född i Sund på Åland och så småningom utvandrad till Sollefteå/Junsele via Stockholm tänkte
"kommunicera med viligt folk" och med alla andra också.
Familj: P - make, A- dotter (kallar jag ofta UngenMin), katter och hundar
(och P:s stora barna, redan utflugna).
Jag tänkte berätta om livet och familjen, och kanske ibland skriva någon kommentar till något
jag läst i tidningar, på nätet och hört i TV och radio. Ja, och så blir det självfallet rätt mycket
av mina egna tankar om livet i största allmänhet.

OCH du får gärna "gilla" det jag skriver och lämna även gärna kommentarer.

Besöksräknare

Idag: (just nu: ) och totalt(inkl. gammal blogg):

söndag 16 mars 2008

Odjuret rymmer!

Ja, jag har i alla fall försökt...

Den förra ägaren brukade låta honom gå lös, det skulle enligt hennes utsago endast hänt en enda gång att han gett sig iväg då han kände doften av löptik. Det känns ju bra, efter att ha haft ett gäng som tagit alla tillfällen i akt att dra järnet, att äntligen ha någon man kunde leka och ha kul med ute i gröngräset, eller som nu i snön.

Ett par gånger har det lilla svarta odjuret smitit ut själv, samtidigt som jag tagit ut Dodo. Det har gått jättebra, han har bara sprungit till sin favorittoalettplats och gjort ifrån sig, för att sedan snällt komma med in igen.
hinhole

Idag tyckte jag då att det var dags att gå ut med honom och låta honom springa runt på egen hand medan jag matade fåglarna. Det gick jättebra också nu. Han sprang runt litet hit och dit, kom snällt när jag ropade, gjorde en ny vända och kom tillbaka när jag ropade igen. Så när jag var klar med att fylla fågelfröautomaten ropade jag på honom och snällt kom han skuttande med fram till trappan.

Då flög Hin själv i honom och som en blixt satte han av längs infarten och innan jag han göra något var han försvunnen. Snabbt rusade jag in efter koppel, ropade att han rymt, och gav mig iväg efter honom.

Vart hade han nu tagit vägen? Framför mig, i mitt inre, såg jag bilder av bilar som i halkan inte kunde stanna, om de ens såg en svart liten tuss komma farande. Men inga bilar, och ingen hund när jag kom ut till vägen.

Från ett av grannhusen hördes ett rysligt skällande. Allt tydde på att något hade retat upp schäfern som bodde ett par hus bort. Nu hade den bilburna assistansen kommit också.

P hade kommit fram till grannen och mycket riktigt hittat en glad lurvig svart "Hin Hole" springande runt på gården, retande den stackars schäfern till vansinne. Det var bara att kliva ur och öppna dörren så studsade rymlingen glatt in i bilen. Själv promenerade jag tillbaka längs landsvägen både svärande och tackande högre makter för att det gick bra denna gång.

Det kommer att dröja otroligt länge innan jag testar att ha honom lös igen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Klicka på "Registrera dig via e-post" så får du ett meddelande när någon fortsätter kommentera detta inlägg.