För dumt huvud får kroppen lida

Sedan är det ju frågan om vems huvud och vems kropp...

Igår kväll när jag skulle på körövning sade P att det nog var bäst att jag promenerade eftersom risken var stor att jag annars skulle sätta fast bilen på infarten. Det milda vädret några dagar har luckrat upp isen och snön så mycket att det är problematiskt att ta sig fram. Nu blev det av olika orsaker så att jag inte överhuvudtaget gav mig iväg på någon övning... men det är en annan historia.

Idag var jag inte tvungen att ge mig iväg ner till Sollefteå på morgonen så när det var dags för barnet att ta åka iväg till dagis låg ovannämnda make fortfarande och sov så jag klev upp och gjorde oss klara.

Eftersom inget sagts om att det var för mjukt att köra nu på morgonen (eller att han då skulle göra det för att undvika en fastkörning) så tog jag bilen eftersom det är det snabbaste sättet att ta sig fram med ett morgontrött barn.

Bilen startade efter litet tjurande, också detta på grund av mildväder och fukt, och vi gav oss iväg. Det gick jättebra tills vi var drygt halvvägs ute vid vägen. Då bestämde bilen sig för att helt strunta i mina rattrörelser och mycket riktigt drog den sig ut till kanten och in i snön på sidan. Vi satt obönhörligt fast och ju mer jag försökte köra desto mer gled bilen sidledes. Så det var bara att kliva ur och promenera iväg till dagis istället.

När jag kom tillbaka stod bilen fortfarande där jag lämnat den. Jag gick in och tog en mugg kaffe och ett par skorpor innan jag gick ut igen och började försöka få bort snön och snöslasket runt bilen. Jag startade och försökte köra framåt och bakåt, men utan att lyckas ta mig någonstans. Efter en stund kom även P ut - nu passade det! P grävde och jag tittade på - och efter en del bökande så fick vi faktiskt lös bilen ur drivan.

Men det måste i alla fall ha kommit mindre snö denna vinter! Det är första gången vi haft problem med att köra fast. Tidigare år har det åtminstone hänt ett par gånger vid det här laget.